Tre veckor kvar nu. Det pirrar sådär härligt i magen bara jag tänker på det. Känns som det inte kunde komma vid ett bättre tillfälle. Har verkligen kört fast här just nu. Finns ingenting att göra under dagarna. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det fungerar inte att bara sitta och vänta. Önskar att det kunde hända något speciellt. Behöver ett sånt där ögonblick när man känner att från och med nu kommer ingenting någonsin vara likadant igen. Ett sånt där ögonblick som man kan se tillbaks på om 10 år och säga: "Tack vare den händelsen är jag här idag och är den personen jag är". Det kommer inte många sådana ögonblick under livstid och jag är ganska säker på att dom inte kommer om man sitter och väntar på dom. Man måste ut och leva sitt liv och låta det komma av sig själv.

Roligt att Johan kommer hem från Luleå om någon vecka. Längesen man såg honom nu.